Bitter och stolt....

Så här har vi det, ibland :)

Träningsvärk måste väl ändå vara ett gott tecken på att jag gjorde bra i från mej, att jag faktiskt tog ut mej lite, tänjde lite extra mycket på de små musklerna i min kropp.
Jag välkomna den smärtan, även om den plågade mej stora delar av gårdagen, höften ömmade och smalbenen var stela. Baksidan av låren hade inte riktigt läkt ut efter intervallövningarna tidigare i veckan så även den smärtan fick jag släpa runt på.

Förmiddagspromenaden med min bror såg inte ut som den brukar, han fick äran för dagen att puffa vagnen framåt.
Själv gick jag utan tyngd ända fram tills myset hellre ville sitta på mina axlar, ja vad gör man inte, min värkande kropp fick alltså 12 kilo mys att bära på, det som inte dödar det härda sägs det ju.

Lerbak ;)

Vi hann med att göra en ny sats lera innan de var dags för middagsluren, denna gången delade vi upp den i två bitar, en blev grön och en blev röd. Våra händer fick klart samma färg dom med.
Det är roligt nu när myset faktiskt kan vara med och hjälpa till med köksarbetena. Hon öste mjölet i bunken och passade även på att slicka lite på saltet.

Mollie somnade och jag tog tag i att räfsa upp de sista löven i trädgården, nu har vi bara allén kvar, men den tar jag nog med traktorn, lite lat är man ju ;)

Körv....

Papporna i vår familj skulle ju firas lite, de är ju inte bara den anonyma donatorn som de skulle hurras för.
Vi fira på vårt egna lilla sätt här uppe i skogarna, för att få tillställningen lite avslappnat och inte så mycket passande på barnen, framförallt då på Mollie så beslöt vi för året att skippa restaurangbesöket.
I stället blev det korvgrillning uppe på berget.
Fyrhjulingen lastades med diverse godsaker sen bar det uppför. En fin eftermiddag i sol, lite moln, bland löv, kottar, murkna träd och en och annan sten, förflöt det ett par timmar, ljuvligt.
Vägen hem gick i full fart, med två högtjutande kids på motorcyklen, jag flinade gott när jag drog på så gruset stänkte efter oss, ju mer jag gasade ju högre blev glädjetjuten, vilken lycka, vilken frihet.
Kaffe och smarrig kladdkaka intogs sen i kusinernas place, Mollie passade på att ta sej ett litet dopp i badet efter utomhusvistelsen i sällskap i form av herr kusin.

Tre kusiner på en mc ;)

Lite soffhäng ;)

Ja de var den dagen det, den avslutades inte lika roligt kan jag lova.
Ja jag är bitter och jag tillåter mej faktiskt att vara det i bland.
De som i går gjorde mej på ett mindre roligt humör var själva nattningen.
Efter två timmars jobb somnade hon tillslut, men tankarna under dom timmarna dom får fritt spelrum. Och ilskan kommer på besök, en ilska som enbart läggs på en person och den personen stavas ex fru.

För här är det ett läge när jag återkommer till tankarna om att jag förstår varför det ska vara två föräldrar till ett barn.
Här är ett läge jag kommer till då längtan tills om sådär en 10-15 år när jag kan koka en balja kaffe, krypa upp i soffan en höst kväll klockan 17,00 och sitta kvar på exakt samma ställe klockan 23,00.
Då jag inte behöver röra mej ur fläcken, då jag kan göra vad jag vill och vad jag har lust med, ja ibland längtar jag dit.
Återigen kommer jag tillbaka till det faktum att jag skulle kunna få lov, få tillåtelse att göra det även nu idag om den människa som borde funnits här och tagit sitt ansvar också gjort det.
Ja jag är bitter och fan vet om jag inte är stolt även över det.
Att jag våga säga och stå för att jag faktiskt är det ibland, att jag låter mej vara det.
Bitter är ju annars ett ord som är ganska tabubelagt.
Bitter, bitter, bitter.

Jockarp.