Utter skrället.....

Frukost dags.

Den första tanken som for igenom huvudet när jag vaknade var att jag skulle gå ner i pannan och stoppa in uttern där. Gahh, ja jag var trött. Mollie vaknade supertidigt och jag hörde henne hålla på med Mojje. Hon kom in till mej och detta prat fortsatt. Jag sa till henne att det inte var morgon och att hon skulle sova. Det gick inte, hon var så uppe i varv för tydligen var det Mojjes födelsedag och det skulle blåsas ballonger, bakas tårta och skickas inbjudningskort. Detta helst innan klockan sex på lördagsmorgonen.
När hon gick upp igen hörde jag henne fråga uttern vad han ville ha till frukost och sen gick dom i samlad trupp ut i köket. Jaha, bara att kliva upp alltså.
När jag väl var uppe lugnade det sej något.

Vid middagstid luffsade det lilla radaparet upp till undantaget, jag hoppade i springskorna. Det var välbehövligt att få ta en långtur efter den morgonen.
Jag sprang en runda i stadsmiljö, det var en vacker dag och det var lätta att fokusera på det fina i livet.
Rundan slutade på 21 km på en km tid på 5:29 vilket jag var väldigt nöjd med. Ole han både gav och tog energi på turen.
Jag var förvånansvärt pigg i kroppen när jag kom hem. Det kan bero på att det inte blivit alls så många mil sprungna denna veckan, förmodligen behövligt.

Kläder gjorda av hushållspaper ;)

Myset och mormor var på fiket så jag packade skridskoväskan och drog in till stan, vi möttes upp och en smörbulle och en kopp kaffe gjorde mej redo för en tur till ishallen.
Det gick bra för min lilla tös, hon vågar mer och mer och hon släppte till och med konerna och åkte utan att hålla i sej. Bra där :)

Kvällen blev lugn och myset var redo för sängen redan vid 18 snåret, jag lyckades med att hålla henne vaken lite längre som väl var.
Efter nattningen fick jag vara med fröken flickvän och spela monopol genom facetime. Helt fantastiskt. Där satt dom i Norge och här satt jag i Jockarp och vi hörde och såg precis allt som hände.
Det är underbart att ses även om det bara är på skärmen och saknaden blir faktiskt värre när vi "setts" och hörts.
Men snart är hon hemma i min famn igen. Underljuvligt.

Innan jag slöt mina grönbuna ögon tuggade jag mej igenom två dokumentärer. En om Anja Pärson och en om stormen Gudrun. Intressant.

Kalas för Mojje.....

Jockarp.