söndag 16 oktober 2011

Gäst bloggare....



Nu är det nog!
Nu är det färdigt!
Nu har jag varit tyst länge nog.
Jag har bidat min tid.
Jag har hela tiden tänkt att det alltid finns minst två sidor av en historia.
Ni som känner mig VET att jag aldrig tar parti för någon i första taget. Jag känner helt enkelt för alla….!
Jag lever efter filosofin att vi alla kan råka ut för allt.
Att alla vi möter kunde lika väl varit jag. Det ger mig en ödmjukhet inför alla människor och kanske inte alla situationer men väldigt många.
I detta fall höll jag denna objektivitet ett bra tag.

Jag såg och kände Leonoras sorg och smärta när Jessica lämnade henne.
Hennes rädsla inför att möta förlossningen ensam kan jag inte beskriva med ord.
Hon var ett spöke som endast andades….det säger en del.
Medan jag stöttade henne sista tiden innan förlossningen, försökte få henne att hitta verktyg att överleva, få henne att äta, dricka, sova, andas så tänkte jag ändå på att det klart måste finnas en andra sida av detta mynt….jag säger ju alltid att det finns MINST två.

22 november ringer telefonen mitt i natten hos mig och Leonora är redo, redo att ta emot hennes och Jessicas barn. Vi åker in.
Leonora skickar ett sms till sin fru. Hon saknar henne, är rädd och vill ha henne hos sig men skriver endast orden: du är saknad.
När värkarna börjar komma är det jag som får krypa upp hos Leonora , lägga mig sked bakom henne med armen om hennes lilla mage och höra på snyftningarna av saknad, ensamhet och sorg efter sin livs största kärlek.
Det är jag som senare i förlossning skedet tar hennes hand i ett hårt armbrytartag över sängen, tittar henne i ögonen och se henne kämpar.
Det är jag och Leonora som fnissande går omkring i korridorerna och tycker att alla äter hela tiden Det är jag och hennes helt underbara mamma som baddar hennes panna med kalla handdukar.
Det är vi som håller kräkpåsen, lustgasen och säger till personalen att det är nog dags att krysta nu.
Det är jag som ser när personalen plockar fram alla verktygen och lägger dem på ett speciellt bord, rullar fram en pall för att vänta.
Jag som ser Leonoras helt suveräna, häftigaste resa någonsin.
Det är jag som ser Mollies huvud först av alla ♥
Och när hon bestämmer sig för att komma står jag där, bredvid, greppar Leonoras hand i ett järngrepp och säger att hon ska använda all kraft hon har. Att hon inte ska fega.
Jag pushar henne, talar om för henne att det snart är över, att vi snart ska fira , torkar hennes panna och så ler vi emellanåt och ibland somnar hon till…av utmattning.
När Mollie kommer, som en stjärna.
Rakt ner i mitt hjärta.
Står tiden stilla.
Jag har egna barn och älskar dom mest av allt men jag hade hört av några visa kvinnor att jag skulle göra mig beredd på en annorlunda sorts kärlek. Jag förstod inte det då.

Jag var där när Mollie, ett litet flickebarn föddes. När hon lades på sin mammas mage, när hon tog sina första andetag. En oskyldig liten flicka, ett barn som inte visste någonting, någonting om livet eller vad som väntade henne. Det enda hon kunde känna var sin mammas värme och våra skratt.
Jag började älska dem
Jag tror det var då, Då min objektivitet försvann,

Då när kärleken kom. Den där konstiga annorlunda kärleken som ingen kan förklara. När ett litet naket barn ligger i sin mammas famn, helt nytt orört och fri.
I det ögonblicket försvann all respekt för Jessica Svensson, tyvärr.
Objektiviteten och all respekt försvann tillsammans med kräket rakt ner i påsen

Då, när Mollies hand tog min, när jag smekte Leonoras hår från pannan och sa hur duktig hon varit.
Då när Mollies mormor körde mig til statoil för att köpa lussebullar så vi kunde låtsas att det var december.
Och dagen efter på BB, när Leonora grät för att orättvisan visade sitt rätta ansikte gällande anhörigas rätt att hälsa på. Jag var tvungen att gå och partnern inte fanns där hos henne…..
Jessica, det var du som skulle varit där då….vilken sida myntet än har.

För vilket mynt du än vrider på, bakvänt, framvänt, hot, misshandel så är det fortfarande bara ord….det som däremot har hänt är det jag skrivit.
Det är ingen försköning på något sätt, snarare tvärtom. För känslan kan bara en person beskriva. Vi andra kan bara tänka oss hur det känns.
Och alla vi som har en son eller liten dotter vet hur det känns och vi vet även den största av kärlekens hemlighet och det är ju att:
En mamma överger inte sitt barn, aldrig någonsin. Hon klättrar, tar sig fram, biter ifrån om det behövs, klöser och rivs. Hon skyddar instinktivt. Hon överlever, inte alltid för att hon vill utan föra att hon är tvungen till.

Jag har däremot fått veta att Mollie, ett litet 11 månaders barn fått ta emot hot via sms via sin mamma, leonora.

Så när du min lilla anonyma vän säger att Leonora får smaka på sin egen medicin så funderar jag bara på en sak.
Hoten är ju som sagt till ett 11 månaders barn. Du verkar inte riktigt frisk som tycker att ett barn har gjort sig förtjänt av denna sortens medicin. Och om du fortfarande tycker att Mollie ska passa sig så önskar jag av hela mitt hjärta att du inte har egna barn och om du har, att de aldrig får reda på vilken sorgsen mamma de har, med ett hjärta utan känsla för rätt och fel.
Jag som tror på Karma och är helt övertygad om att man får smaka på sin egen medicin är hemskt ledsen att tala om för dig att sanningen är att den kommer att slå till även på dig….hårt!
Tant N


9 kommentarer:

  1. Vilken fantastiskt fin beskrivning, vilka otroligt vackra ord, helt otroligt och synnerligen väl skrivet.
    Det värmer i hela kroppen när man förstår vilket stöd den lilla Jockarps-familjen har i stort sett överallt de vänder sig. Och undra på det med den behandlingen de tvingats utstå.. och som de tydligen fortfarande får ta emot. Förfärligt är ordet.

    SvaraRadera
  2. helt rätt skrivit och så fint´berättat trots allt som hänt er!
    Kämpa på leo vi står alla bakom dig <3

    SvaraRadera
  3. Fina ord av en hemsk historia som samtidigt är vacker. Hoppas du förstår vad jag menar med att den samtidigt är vacker, tänker på ditt lilla hjärtegryn, -Mollie!

    SvaraRadera
  4. Gripande och hemskt! I trust divine justice!

    SvaraRadera
  5. haha!!! du vet ibte ens hälften kära tant n. behöver inte förkkara utan leonora vet nog själv vilka sms det pratas om :) och ja jag har barn en jätte fin kille. Jag tycker synd om leonora, när vi snackar karma & att få tillbaka :)

    SvaraRadera
  6. Riktigt bra inlägg!
    Leonora och Mollie, vi tänker och pratar om er ofta.
    Kramar från fruarna B i Dalby

    SvaraRadera
  7. fint, vackert skrivit, men gud en sån tragisk historia. är så glad att du N hjälpte Leonora igenom detta! <3

    SvaraRadera
  8. Tyvärr ibland tar ju kärleken slut, alla är vi ju fria själar. Men man kan ha respekt för den kärlek o tid som varit. Man har ju ändå älskat varann en gång. Men när man börjar hota, framför allt mot barn, då måtte man blivit galen. Tappa förståndet helt o blivit elak. Gå på försvarslösa är det värsta man kan göra! Stå på dig Leonora, du klarar allt! Från en som beundrar din styrka på håll!

    SvaraRadera