Besöksförbud-ironi....

Vilken fin bild :)

Så då var dagen kommen när besöksförbudet hävs, nu kan alltså återigen min ex fru kontakta mej.
De känns faktiskt lite skrämmande med tanke på att jag har Mollie och ex frun gång efter annan visat att hon är en väldigt oberäknelig person.
Hon är en person som visat sej vända fortare än de tar att singla slanten, jag tänker då klart närmast på att hon hoppade i säng med en annan kvinna bara tre veckor efter hon lovat gravid mej, alla löften som ett äktenskap innefattar. Ja förresten hur vet jag att hon inte hoppade i säng med fröken tumör redan natten efter vår bröllopsnatt, när jag själv så godtroget lufsade hem med mina svullna ben min ömmande rygg och en snabbt växande mage. Ja för hur vet jag det? Hur vet jag att dom inte hamnade i sänghalmen, när jag inte kunde få tag på henne på hela natten då hon senare sa att mobilen hade stängts av och hon hade glömt pinkoden. Ja hur vet jag att dom inte låg i varandras armar redan då, min fru och fröken tumör.
Det vet jag inte, de enda jag har är hennes ord. Hennes ord på att otroheten inte skedde förren efter att äktenskapet varat i hela tre veckor.
Hallelulja, var hon trogen mej i hela tre veckor.

Jag kan idag inte sluta och fundera över vad som hänt med den tredje musketörerna, var tog fröken tumör vägen, hon som var så underbar.
Kan hon möjligtvis strykt med av sviterna efter sin påstådda sjukdom. Nej knappast hon var säkert inte sjukare än vad jag var, möjligtvis led hon av den fruktade sjukan hypokondri även kallad inbillningssjukan.
Frågan är hur hon lyckades manipulera min dåvarande fru, till att tro att hon var döende och mådde så dåligt. Hon min fru som gick rakt i fällan hon släppte allt gott, allt fint vi byggt upp för att leka sjuksköterska till lilla fröken tumör.
Herregud.

Ja nu spelar det egentligen inte så stor roll om tumör bruden lever eller inte, och de spelar inte heller så stor roll om min fru var otrogen dagen efter bröllopet eller först efter tre veckor. För sanningen den är att allt hon gjort har hon gjort fel och det tror jag även att min ex fru nu har kommit underfund med. Men sent ska ju syndaren vakna sägs det.

Jag har hört att hon har beklagat sej för att hon inte längre kan komma tillbaka hit till vår lilla stad, hon säger visserligen att hon är rädd för att möta mej, att hon inte vet vad jag skulle kunna ta mej till och göra emot henne. (Varför skulle jag göra något, hon har väl inte gjort något orätt mot mej, eller?)
Nej sanningen är nog hellre den att hon är rädd för att åka hem hit och möta andra människor som bor här. Hon har ju inte en aning om vilka i kommunen som vet vad hon har gjort och hon har inte en aning om vad dom kan tänkas säga eller för den delen göra om dom skulle få syn på henne.
Men visst återigen, skyll gärna dessa vansinniga snedsteg, sjuka val och beslut på mej.
Skyll på mej att bröllopet genomfördes eller att ett barn skapades ihop med mej. Skyll gärna otroheten med lilla fröken tumör på mej.
Gör det bara....Bara skyll på mej.
De gör inget.

För det är inte jag som har problem med att våga mej ut i min egen hemby, det är inte jag som inte vågar gå på stan, gå in på ica.
Faktum är att jag har aldrig någonsin vågat de mer än vad jag gör nu. Jag är smått förälskad varje gång jag kör en torgarunda i min hemstad eller när jag går in i någon affär med min lilla dotter, jag har aldrig varit rakare i ryggen och mitt huvud har aldrig suttit högre.
Jag har ett hopp om att kanske få se någon ur den fjabbiga familjen på stan och att dom ska få se mej och att de kanske kan slå dom att de deras dotter, syster eller barnbarn gjort var så in i helvete fel.
Kanske kan dom tänka sej in i om det skulle varit tvärt om, att jag hade behandlat deras dotter, syster eller barnbarn på de sättet. Hur skulle deras tankar gått då?

Oj förlåt ja det var kanske lite naivt av mej att tro att dom skulle kunna tänka i dom banorna för empati är till synes inte deras starkaste gren.

Litet mys stor bil....

Jockarp.