Hoppas hoppas....

Efter en sömnlös natt har jag kommit fram till att jag skulle behöva lite hjälp i en fråga, jag skulle behöva hjälp av alla er som läser min blogg.
Det är nämligen så att de verkar som om något jag skriver här i mitt liv som pågår är så känsligt, att jag trampar någon rejält på dom små fötterna, jag trampar eller ska jag kanske säga stampar någon där ute i vårt land så hårt så man går i mitt tycker överstyr alldeles.

Att något i mitt och Mollies vardagliv kan reta upp någon till den milda grad så dom bemödar sej att skicka meddelande om att jag ska snickra ihop en liten kista som har Mollys mått om jag inte stänger ner min blogg så ska jag få användning för den.
Kreativa människor har jag alltid gillat men denna sortens kreativitet vet jag inte om ställer mej bakom och det är det som får mej att funderar lite.
Jag har ju nästan varit hundra på att dessa ordformuleringar kommit från min ex fru eller från hennes något ointelligenta släktingar, jag har sagt att man inte behövde vara hjärnkirurg för att begripa att de kom därifrån. Men nu undrar jag alltså.

Och de som får mej att ställa mej frågande till om det är hon det är just de att hon ytterst sällan visade eller gjorde något kreativt överhuvudtaget när vi var tillsammans.
Min mamma sa en gång efter att hela den här såpoperan tog fart, att det enda kreativa min ex fru gjort under vårt förhållande det var att lämna mej.
Så med all rätt  känns detta lite väl allert för att komma från henne.
Men människor förändras ju och hon har ju ändrats.
För så mycket jävulskap hon ställt till med de sista året, det är helt omöjligt att en icke kreativ människa skulle klarat av denna bedrift. Synd kan jag tycka att hon inte istället la sin kreativitet på annat, hon kunde ju t.ex använde de till att ta ansvar och ta hand om sitt barn istället, att hjälpa mej med att byta några bajsblöjer och sleva in lite gröt i de som idag skulle varit hennes lilla dotter.

Men jag har nu alltså vänt och vridit men jag kan inte för mitt liv komma på något som jag skrivit här i bloggen som skulle kunna tyckas kränkande.

Ja iallafall så undrar jag om det finns någon där ute som skulle kunna tipsa mej om vem det kan tänkas vara som har såna hemska problem med att en liten ensamstående flata vid foten av ryssberget sitter och skriver en blogg om hennes liv som pågår. Vem de må tänkas vara som har så stora problem med att sanningen kommer fram.
Kanske jag ska utfärda en belöning till den som kommer med ett tips som kan leda till att personen i frågan blir straffad. (om den nu inte redan har blivit det)

Så till något trevligare, för det händer jätte mycke bra saker med i livet minsann, en sak som jag ser som väldans positivt det är det här med barnvakt och att de ser ut att fungera ypperligt. Häromdagen passade min bror myset i trekvart och igår hängde hon med ett par killkompisar på 75:an, killarnas mamma övervakade det hela, men de verkade ha gått lugnt till väga.
Ja och vad pysslade då mamman med, ja förutom att jag gick och kände att hela situationen var märklig att inte vara tillsammans med myset så användes ensamtiden till. Ja ni. Man vill ju se respektabel ut inför den stundande rättegången så jag hängde helt enkelt i några klädbutiker, nu gick det ju inte så bra så jakten fortsätter, hur svårt kan det va?

Vad som med var trevligt var att när jag var i en butik så stötte jag ihop med tjej, en som funnits med i mitt liv ganska länge om än bara i periferin.
Ja vi började klart prata om detta tokiga som hänt, jag tänkte inte så mycket på det just då men när jag på kvällen satt i min ensamhet när myset låg och småsnarkade på min mage, ja då slog det mej.
Att jag faktiskt i vissa sammanhang kan se med glädje på de som hänt.
Detta var ett sånt tillfälle.

Jag tänker dra en parallell. Ibland när man se någon på stan som man vet går eller har gått igenom något jobbigt eller sorgligt, då gör man ibland allt för att slippa möta den människan.
De är kanske för att man själv har en dålig dag, de kan vara för att man inte vet vad man ska säga, det kan vara för att man känner att det blir jobbigt att stå där och lyssna i en halvtimme på alla eländigheter så man anser sej  helt enkelt inte ha tid.
Men ganska ofta handlar det om feghet, en feghet för hur man ska bemöta en människa som är i nöd en människa som har det tufft. Vad ska man säga, vad ska man göra, ska man krama personen, ska man beklaga eller ska man hurtigt säga kämpa på....Ja allt detta och mycket mycket mer kan hända och utspela sig i hjärnan när man går där på trottoarkanten, allt detta kan hända på bara några få sekunder.

Nu till sak. förstå mej nu rätt men jag är så fruktansvärt glad över att jag blivit utsatt för det jag blivit av min ex fru, jag tänker ju klart på dessa fantastiska möten.
Där människor inte gått över gatan när dom sett mej utan istället stannat upp pratat lite om allt möjligt eller som i går i affären, pangbom, upp till ytan och diskussionen var igång, en människa som själv är mamma.
Hon kände med mej, försöker sätta sej in i vad jag gått igenom, frågor, frågor, varför gör man så varför gör man så som min ex fru gjort.
Ja vi hade kunnat stått där än och vänt och vridit på det.....Jag är så fruktansvärt glad över dessa möten och över dessa starka människor som vågar fråga mej hur jag mår om jag hört något från min ex fru, om jag vet var hon bor, vem hon ligger med o.s.v människor som inte viker med blicken och försöker komma undan. Ni kan inte ana vilken styrka ni ger mej. Så Tack.

Och var jag än går vilka människor jag än träffar så möter jag samma tankar, funderingar, samma frågor, varför gifte hon sej och varför skaffa ett barn, dessa frågor stöter jag på vid varje samtal och samma frågor har ju jag.
Jag möter även oftast ett dömande att det hon gjorde mot mej och vårt ofödda barn, att det var inte okej, ett stort hål i huvudet och det kallaste hjärtat som någon skådat måste sitta i en människa som fattar ett sådant beslut.
Ja så uppfattas den kvinna jag levt med och älskat, en kvinna som var så godhjärtad och varm.
En kvinna jag skulle gett mitt liv för.
Ja vad ska jag säga. Tiderna förändras.

Jockarp.