Jag spyr snart...

Man ska inte klaga på att man är pigg, man ska väl heller inte klaga på att ens barn är piggt.
Man ska väl i stället vara super lycklig över just det, att man har ett piggt litet troll.
Men. För det kommer nästan alltid ett men.
Igår gästade vi Flyinge, denna lilla byhålan som ligger utanför Eslöv, byn må vara liten men vad det gäller hästar är det stort, det var uppvisningar i alla dess former, det var allt från fin dressyr till dockgalopp på shettisar, det var musik och show, myset var på bushumör, båda hennes favoritgrenar var ju med, hästar och musik, vilken lycka.

De som förundrar mej en del det är ju det här med att hon är outtröttlig i vissa lägen, max en halvtimme sov hon igår. Hon skrek som en tok på vägen hem och jag var ganska säker på att hon skulle knoppa in omgående efter ett lass lasange bottnat i lilla magen, men icke sa nicke, hihi ingen egen tid i sikte här inte.
Klockan blev 20, 21 och 22.00 och myset var vaket.
Jag som hade så storstilade planer....

Ja och nu är det så att jag blir så in i helvete beretad. Säkert är det inte illa menat men likväl blir jag smått förbannad på alla dessa synpunkter på att jag fortfarande ammar, att vi inte har några sov rutiner och heller inga rutiner på när hur och vad maten ska intas.
Vad är problemet, jo mitt problem det är just det att den människa som skulle delat detta ansvar och hjälpt mej med alla dessa saker bara drog.
Att jag nu känner att jag inte kan ta fighten om att sluta amma, hur ska jag bli ve det? Mollie vaknar blir ledsen, jag tar upp henne, hon känner värmen och doften från mej, den människa som gett henne livet, den människa som gett henne mat i ett år. Klart hon blir ledsen och arg om hon helt plötsligt inte får känna den värmen och närheten, ja nu är det säkert något smarthuvud som tycker.....Du kan väl ta upp henne utan att mata henne. Nepp de går inte, för hon kan och förstår inte att hon ska vara nära kakan men inte få äta av den.
Detta har jag fått klart för mej inte är några problem i förhållande där föräldrarna inte ballat ut fullständigt utan faktiskt hjälps åt, där tar helt enkelt den andra partnern över rodret på natten, så detta problem inte uppstår. Jätte bra jue, men de hjälper ju knappast mej.

De hjälper heller inte mej att vissa säger att dom tycker att Mollie ska sova i sin egen säng och hon måste sova vid en viss tidpunkt. Skitenkelt för dom som inte blivit lämnade i sticket, för där kan man dela upp skrikandet, jag försöker natta första halvtimmen och lyssna på skriket sen går jag ut en sväng i trädgården och andas lite friskluft, sen kan jag ju gå in igen med nytt mod och ny kraft och styrka och lyssna om det behövs på skriket ännu en halvtimme, ja sen kan man ju fortsätta så och tillslut så somnar nog det utmattade barnet i sin säng.
Här i vår familj så tror jag att jag hade blivit utmattad långt före Mollie.

Och det här fenomenet med egen tid, de spyr jag snart på.
De finns inget som heter egen tid när man har barn.
Och varför pratar alla om denna förbannade egentid så fort dom fått barn, är det tufft att vilja ha egentid eller vad är det frågan om.
Så all ni som efterlyser egentid. Fan lämna allt och stick till Stockholm och förverkliga er själv, lämna gärna fru och barn, då kan man nog räkna med egen tid.
Men jag betackar mej egen tiden.
Och nej jag är inte sur, bara något trött på att höra de skitsnacket ideligen om egen tid och de som retar mej mest det är just de att det är människor som längtat och kämpat för att få barn som har mage att komma dragande med att dom vill ha egen tid.
Fy skäms på er säger jag bara.
Det är absolut Klök varning på de det säger jag.

Nu ska jag umgås med min i någons ögon åsidosatta dotter.

Jockarp.