Projet amning....

Hoppas den inte välter ;)

Som vanligt går dagarna i full fart, tänk när det är höst brukar jag säga, snart är de vår och då lugnar de ner sej.
När våren sen kommer säger jag optimistiskt, snart är det höst igen och då blir allt mycket lugnare, då kurar man in sej i en vrå och blir kvar där tills våren kommer.
Jo tjena, jag lurar mej själv, de blir inte lugnare, jag har alltid något på spisen och de gäller ju numera min lilla ständiga vapendragare Mollie med.

Det är tur att de snart är dags för lite semester på varmare ort, för den berömda väggen kommer oss allt närmre och jag ser helst att vi inte går in i den.
Ja dessa senaste dagar har vi pysslat med lite allt möjligt, vi har varit en sväng i grannlandet. Helsingör fick ett selebert besök av Jockarparna, de slank ner ett och annat wienerbröd med choklad i mitten, myset slök en potatisbakelse utan bedövning.

På svensk mark igen blev det shoppinstället väla som vi besökte. Vi köpte en one piece baddräkt till Mollie, det är fin fina grejer det, inbyggd solskyddsfaktor 50 de lär förhoppningsvis räcka.
Vi körde lite hoj och ja, kanske vi byter ut fyrhjulingen mot en tvåhjuling igen, vem vet, för myset tycket de var minst lika kul som mamman.

Myset är med på banan :)

Vi har fikat, promenerat och umgåtts med familjen, styrt upp ett och annat här hemma på gården. Vi har lyssnat på stormen, badat, ätit banan, haft mys i soffan med tända ljus, tittat på vuxen TV och så har det klart busats en hel del.

Ja och sen var det de här med mitt projekt sluta amma.
Efter inlägget för ett tag sen gällande amning, mat, sov rutiner och egen tid så fick jag mycket glada heja rop, både att jag skulle skita i vad andra ansåg om saken och även de faktum att jag skulle vara glad istället att jag har kunnat amma så länge och att de har funkat hela tiden, de är inte alla som har de så lätt minsann.
Jag blev klart glad över peppningen och förståelsen över mina små problem, men någonstans där kände jag väl ändå att det var dags att ge det ett ordentligt försök till att sluta.

Jag är ju en människa som besitter en grym karaktär och jag kan vara envis som en åsna.
Har jag bestämt mej för något så ska det mycket till innan jag ger mej.
Jag tror att det har varit en bidragande orsak till att jag nu är ute på andra sidan.
Ja jag har tvivlat tusen gånger på om jag skulle överleva detta svek från min ex fru, men någonstans inom mej har den där envisa åsnan omedvetet varit och faktiskt hjälpt mej.
¨

Ja och nu behövdes den igen.
De har gått betydligt bättre än vad jag kunnat föreställa mej med Mollie, visst det har gnällts och hon har viljat ha lite mjölk och tröst, men jag har stålsatt mej, jag har haft stora yllekoftan på så hon inte skulle bli provocerad och sugen när hon sett mina allt större behag.
Vad som därimot varit den stora utmaningen i detta projektet det har varit smärtan.
De har spänt, ömmats och känts som om en explosion varit nära.
Jag som aldrig förut känt av att någon del på min kropp varit i vägen eller fel i proportionerna jag har nu haft väldiga problem med att ta på mej en tröja, böja mej, till och med att klappa händerna ihop med Mollie har nu varit en plåga och mitt i allt detta ser jag bilder framför mej på kossorna som man skulle mjölka dom stackarna som led av mastit (juverinflamation) röda, svullna och med en äcklig gulaktig och med blodinslag klumpiga mjölken, örk var det så min kropp skulle reagera?
Var detta verkligen rätt beslut, fanns de några andra sätt, nån trevlig genväg jag kunde ta? 
Nej det verkar inte så, de första dagarna mjölkade jag ut lite för hand och när jag duschade varmt rann det av sej själv, knutig och öm bet jag sen ihop och de verkar faktiskt nu som jag kommer att överleva även detta, men de har varit med nöd och näppe.
De är ju inte klokt vad vi kvinnor ska behöva stå ut med och männen gnäller när dom har en lite förkylning...Eller som vissa kvinnor då som väljer att bara chappar.

Smyg reklam...

Jockarp.