Jag är jag…..

Hemma….

Tröttheten håller ett stadigt grepp om mej. Jag är pigg som en mört för att det sen vänder och jag rasar ihop fullständigt och ingen annan utväg finns än att slå igen dom grönbruna ögonen och vila. Nattjänstgöringen stället givetvis till det extra mycket just nu. Jag tar små tupplurar flera gånger på dygnet för att orka förtjäna det dagliga brödet.

Att jag är extremt pigg emellanåt gör ändå att livet känns hoppfullt och att jag känner att dagarna inte är helt meningslösa att genomleva. Jag har kul, jag njuter av naturen och av min familj.

Och igår fick jag njuta en liten stund av min tjej. 

Anledningen var att Mollie och hennes handbollslag skulle på Lacerdome. 17 förväntansfulla tjejer och deras ledare skulle drabba samman i mörkret. Tre av tjejerna fick lift med mej. Jag såg till att dom kom både dit och hem tryggt och säkert.

Medans dom krigade på tog vi en promenad hand i hand genom stan. Vi pratade och skrattades medan vi sakta strosade mot en vacker solnedgång. Vi stannade till och kramades, pussades och log. 

Alltså den där känslan när allt känns så där overkligt perfekt. Lite nypa sej i armen känsla. Den där fina känslan, den som får tiden att stanna till. Den där känslan av lycka. Det fanns inte en bit som inte låg på rätt plats. Allt var totalt.

Ja, jo, jag vet att det kommer komma motgångar, missförstånd och svåra tider i vår relation, ingen slipper väl undan sånt.

Men det var nog tankarna på just, motgångar, missförstånd och svåra tider som fick mej att känna den där extrema lyckan. Den där som kittlar till i magen, värmer i hjärtat och får mina ögon att gnistra med en helt annan styrka.

Hon är kvick i huvet, fattar ironi, busig och hon verkar extremt svårkränkt vilket gör att jag kan ösa på helt filterlöst, det finns utrymme för felsägningar, allt behöver inte analyseras och vändas emot. Nä man kan le och fortsätta skoja vidare. Mm, brutalt enkelt. 

Vi slog oss ner på ett café för en varsin kaffe och samtalen fortsatte, det finns inget stopp, det finns inga ämnen som vi inte vill beröra. (Inte än iaf) det finns till och med utrymme för mej att avbryta och skifta ämne utan att det blir en tung suck eller himlande med ögonen. Det kanske kommer vad vet jag ;) 

Jag kan vara den jag är och hon vill vara med mej just precis av den anledningen. 

Alltså fatta hur stort.

Sa jag att jag var lycklig?

Lite vår på det.

Jockarp.