Lucialedet....

Barbacka, Kristianstads eget kulthurhus fick celebert besök av de bägge fröknarna från Jockarp under gårdagen.
Det är ett trevligt ställe som jag besökt tidigare med tant N och hennes kids. Nu är Mollie i lagom ålder för att busa hej vilt med alla saker som finns i rummen.
Hon blev så glad och så busig, hon visste inte vilka saker hon skulle hoppa på och angripa och i vilken ordning, härligt att se henne så glad och full av liv.
Det var inte enbart av nöjes skull vi befann oss på denna plats, nä vi hade bestämt träff med en journalist som skriver för Skånska dagbladet och Norra Skåne.
Hon kommer från Hässleholm och jag, jag kommer ju då från Jockarp som alla vet ;)
Ett möte på halva vägen var ju ganska lämpligt och med tanke på den yngre fröken Vilhelmssons aktiva liv så ansåg jag barbacka var ett bra ställe.
Artikeln, ja den kommer att handla om den situation jag tvingats till på grund av lagarna i Sverige. Kampen går alltså vidare, outtröttligt tuggar jag på och ställer upp när folk frågar om jag vill berätta.

Min och denna kvinnas väg korsades på ett märkligt sätt. De måste ju helt enkelt vara så att det som sker, det sker och det sker av en anledning.
Vi pratade om mycket och hon fick äran att se Mollies fulla repertoar allt från solstrålen som skrattade rakt ut, till lilla butterfia och vidare ett riktigt litet monster som inte fick precis som hon ville i frågan om pannkakorna skulle ätas med eller utan grädde.
Som tur var hade hon barn själv och hade självklart gått igenom alla dessa små upp och nergångar.

Vi pratade om lagarna och skillnaden på ensamstående och ensamvårdnadshavare, vi pratade om de stora sveket, spermie doserna som finns kvar, politiker, RFSL.
Vi pratade om min bok, filmen, hela barnresan, otroheten, sårbarheten i att vara ensam med ett barn och vi pratade om de stora ansvaret det är i att vara förälder.
När vi lämnade varandra sa hon.
-De känns som vi känt varandra en evighet.
Ja och så är det med vissa människor. De klickar och man befinner sej på en neutral plats i livet, Man känner inte sej hotad, helt lugn.
Ingen är mer än den andra respekten är ömsesidig och total.
Jag gillar dessa möten, så ett tack är ju på sin plats :)

På vägen hem slocknade myset direkt, hon var helt slut av allt bus.
Väl hemma hoppade jag i löpardojorna och sprang en sväng, det gick ganska lätt, men jag har märkt att ju kyligare det är ju sämre kilometertid har jag.
De måste ju vara så att kroppen jobbar stenhårt för att värma upp kroppen och att de krävs en massa energi för att temperaturen på luften som ska ner i lungorna ska vara rätt. Eller har jag fel nu?

Kvällen bjöds de på köttbullar hos mormor och morfar.
Lättlevt.

Och så är dagen inne, den dag som så många flickor vill gå längst fram i ledet, denna flickan väljer dock helt andra led att gå främst i.

Jockarp.