torsdag 6 december 2012

Barnomsorgsregler....

Mamma är värsta grymma kocken :)



Schema lagt för nästa år, detta skulle läggas in i kommunens förlegade datorprogram, misslyckandet var totalt.
Arg som ett bi och med riktigt dåligt med tid körde jag in och lämnade myset på skalbaggen och vidare for jag till bruket för möte.
Dåligt humör kommer med stressen har jag märkt, jag formligen hatar att stressa och inte hjälper det heller. Det vet jag ju.
Väl på bruket, mötet började allvarsamt med budet om en avliden kollega, en tyst minut följde.
Jag mår dåligt av sånt och funderingarna i huvudet snurrade, vad hedrar man med en tyst minut, varför gör man det egentligen?
Förmodligen  är det för att det ska vara tyst och ge tankarna om personen/personerna fritt spelrum. Jag konstaterade på vägen hem att den där tysta minuten hade jag inte behövt, jag tänkte på mannen som avlidit hela vägen hem och det under musik som dånande ut ur stereon på bilen.

De är faktiskt ofta jag tänker på människor som inte finns kvar i livet, de händer i vardagslivet.
Jag kan komma på mej att jag saknar min granne som alltid stor och skrek hallo över hästhagarna här hemma.
Jag tänker på ord som min mormor och morfar sa.
Jag tänker på min farfar ibland.
Jag tänker på alla dom som dog i tsunamin, 11 september, Palme.
Jag tänker på noshörningen Nelson. Och jag tänker på Lajka.
Livet och döden finns runt oss hela tiden.

De som är det värsta just nu det är att jag kommit upp i den åldern då det är mina vänner eller människor jag haft en arbetsrelation med som går bort. Innan var det dom gamla i släkten, vilket är fullständigt normalt.
Jag blir något stressad av insikten över att jag börja åldras. Att jag ska behöva beklaga sorgen till andra människor, förr var man liten och höll mor och far i handen då de var dom som sa raderna.
-Jag beklagar sorgen.
Fan jag är inte redo, inte mogen för detta, jag är inte gammal nog.
Jag är ung, liten och ska inte beklaga sorgen till människor i min närhet. Det är inte okej.

Min lilla glädjespridade gjorde att kontrasten var fullständig. Från död och kyla till en liten människa som sprudlade av liv och värme.
En liten tår rullade faktiskt ner på min kind när hon somnat på kvällen och jag låg och såg på de lilla miraklet. Så fullständigt fulländad, helt perfekt.


Min lilla hjälpreda :)


De lilla miraklet var så uppskruvad och så underbar som hon bara kan vara efter skalbaggehänget, hon måste sovit kanonbra.
De var den lilla solstrålen ända fram tills hon somnade. Underbart.
Vi hann med att busa, bygga klossar, natta bebisdockan, grädda pannkakor  äta favvorätten kyckling och potatis. Och eftersom det var onsdag mitt i veckan så passade de perfekt med lite glass efter maten. Livsnjutare ;)

Jag roade mej med att läsa da när Mollie somnat, jag hade skummat igenom den innan men nu blev det fördjupning. Jag blev tokig av läsningen vad det gällde barnomsorgen.
Man kunde läsa att det var 160/290 kommuner som kunde erbjuda sina invånare barnomsorg på obekväma tider.
Här tar det stopp i huvudet på mej....Jag fattar ärligt talat inte detta.
De stod att barn från ett års ålder ska erbjudas förskola i den omfattning familjen behöver.
Vidare att kommunen inte har någon skyldighet att erbjuda förskola kvällar, nätter helger.
Hur går det ihop, någon som kan förklara detta för mej?
Vidare kunde jag läsa att man inte per automatik har rätt till barnomsorg efter nattarbete.
Kul.
Mitt schema innehåller fyra nätter på rad. Enligt den artikeln och det lagar som finns i Sverige skulle jag alltså vara vaken i över fyra dygn. Hm vilken arbetsplats skulle köpa det? Och vem skulle överhuvudtaget klara det?
Samhället är inte uppbyggt för oss ensamstående skiftarbetande kvinnor.
Kom igen Sverige, vakna säger jag bara.

I detta läget är jag faktiskt väldigt stolt över min hemkommun.
För Sölvesborg i tiden.


Riskanalys bör göras.....

Upplysningsvis kan jag även berätta att bläck från bläckpennor går förvånansvärt enkelt att få bort från bord och dylikt.
Om någon skulle undra liksom :)

Jockarp.

1 kommentar: