Löparkärlek och krock....

Andspaning...

Jag hade helt glömt bort att vi skulle på ett extra pass på simskolan, tanken från min sida var löpning på fastande mage. Det fick det bli men det blev inte förrän klockan ett. En lång fasta alltså.
Vi körde in på Maxi innan simskolan för att handla lite småsaker, jag brukar kunna blåsa på i 200 knyck på motorvägen med Suven utan fadäser, men att lyckas stå helt still på Maxi:s parkering utan att bli påkörd klarar jag inte.
Jag hade inte tid att diskutera med ynglingen och eftersom hans mor var känd för mej sa jag bara:
-Jag ringer din morsa så får vi lösa de sen, hej.
Simskolan gick bra och nästa gång är det pyjamas sim som gäller, en liten dam i de Månsagårdskapalatset är överfull av förväntan.

Löpning ja, ibland när jag får frågan om jag har några laster brukar jag leende svara Lypsyl. Men jag tror minsann att jag får lägga till Endorfin, Dopamin, Noradrenalin. Jag kickar stenhårt just nu på träning. Självklart är jag glad över att det är just träningen, risken hade varit överhängande att jag annars hittats på en schaskig toa vid nån järnvägstation med en kanyl i armen. Jag vet hur jag är, Gränslös.

Jag sprang enbart på berget och det var mulet, grått, duggregn, blåsigt, allmänt otrevligt egentligen. Men min bild i huvudet var under stora delar en helt annan bild.
Kaffe på stentrappan i morgonrocken en sommarmorgon när solen sakta stiger över Vesan, vidunderligt.
När rapsfälten är så gula så det är omöjligt att ta ögonen i från dom.
Tankar på bokskogen när knopparna brister och allt blir ljusgrönt och fullt av liv.
Jag skänkte Karin Boyes dikt en sekund. -Ja visst gör det ont när knoppar brister- Snurrade några varv där och kom tillbaka till trappan den där sommarmorgonen när svalorna flyger runt hysteriskt på gårdsplanen i sin jakt efter mat till sina ättlingar.
Jag vaknade upp ur mina drömmar när skorna fylldes med iskallt vatten och lera. Humf.

Jag funderade även på den lille jävlen som sitter på min axel emellanåt. Jag gillar honom, han tänder mej och får mej att göra saker som jag inte ens vågat drömma om. Han utmanar mej dagligen och det är bra och jag behöver utmaning för att må bra. Jag kan alltså hantera honom utan problem.
Problemet är att jag saknar just nu motsatsen, den lilla ljuvliga ängeln som jag kan få ro med, som jag kan få vila ut hos. Musiken som spelas upp av hennes hjärtslag som jag tryggt kan somna till på natten. Leendet att möta när jag öppnar mina ögon på morgonen. Att känna kärleken som endast är ämnad för mej.
Ensamheten plågar mej inte alls men tillhörigheten till någon annan kan svida emellanåt. Jag gillar inte när det svider.

Jag har fått frågan många gånger i min löparkarriär om hur jag hittar motivationen. Hur jag kan plåga min kropp med löpning i nio mil. Jag har nog inte uppfattat frågan riktigt och kanske har det varit för att jag inte haft några problem med att hitta den där motivationen.
Men nu har jag nog svaret på frågan.
Det är så enkelt, eftersom det inte är självklart för mej att kunna träna när helst jag vill så uppskattar jag nog det mer när möjligheten ges. Att det är andningshålet jag behöver, det ihop med att jag söker kickarna i allt jag tar mej för. Jag söker drogen de ger mej.
De finns människor som säger till mej.
-Vad duktig du är som springer.
Nej jag är inte ett dugg duktig då, det gör jag enbart för mitt ego, för att jag älskar det.
Duktig är jag när jag byter lakan och örngott i sängen utan att få ett psykbryt, när jag viker tvätt, plockar disk, handlar, städar dumpar sopor och annat som jag i vardagen inte uppskattar så värst mycket.

Två mil i benen och ja, det är något märkligt mellan mej och mördabacken. Jag hade varit på helt andra sidan av berget men trots det hamnade jag där. Otroligt vilken dragningskraft hon har på mej.
Mina grön bruna ögon smalnade av och gnistrade till och blev svarta, jag tittade under lugg, frustade till och sög in ett ordentligt andetag sen lät jag benen dra på.
Backen tornade upp sej framför mej, grå, tråkig, oändlig, omåttlig, kolossal, väldig, vidrig. Fruktansvärd med sin lutning och förrädiska små stenar som rullar under fötterna.
Men den är även himmelsk, bedårande, förtrollande, stilig och storslagen. Hon är skönheten, hon är odjuret. Jag hatar henne men jag älskar henne mer.

Efter 25 km var jag hemma och andetagen var dom samma som dom är när jag läser en saga vid nattningen med myset. Jag flinade och log. Och jag kostade på mej ett tack till min sjukt grymma kropp.
Formen är extremt god.

Jag hamnade i kramdjurshögen...

Jockarp.