Ventil...

Ja, jag vet hur det är. Sover man inte ena natten så sover man den andra. Jag la mej tidigt och sov som en liten kulting under en värmelampa. Jag sov till och med till klockan ringde. Den ringde på min träningstid. Jag hasade mej upp och två minuter senare var jag på väg till brukets gym. Skönt.
Dusch, kaffe och snack med grabbarna sen startade arbetsdagen, det var mycket siffror och planerande innan testkörningen av linjen. Det stundar försök tre. Tredje gången gillt heter det visst. Måtte vi klara det nu.
Det blev en bra dag på jobbet.

Min ventil mitt andningshål.
Ja den här bloggen har försökts att stoppas så många gånger både under hot och vädjan så jag har tappat räkningen. Men den har fortsatts att användas år efter år.
Ibland har det varit mest vardagliga händelser för att dokumentera för mysets framtid men ibland har den fungerat som den gjort nu en tid. För överlevnad.
När jag skriver försvinner det ut ur min kropp och sätts fast på bladen. Det är skönt. Jag förstår inte andra människor som klarar sej utan att skriva, men dom har väl andra ventiler skulle jag tro.

I löpningen finner jag ro och vila och det är ett konstigt fenomen. Att för att jag anstränger mej fysiskt och tar mej framåt så vilar jag och psyket får ro. Det är en spännande konstruktion den där människokroppen och ibland begriper jag mej inte på den. Men oftast gör jag det, tror jag :)

Det är många som frågat mej hur jag mår just nu och det är jag tacksam för, eftersom jag själv är noga med att fråga andra om hur dom mår. Just nu mår jag bra, inte på topp och inte lyxigt men kort och gott bra och det är bra.

Jag gillar att vända på saker det tycker jag att man alltid ska försöka göra, att sätta sej in i motpartens känslor, det är inte enkelt men man få träna. Självklart har jag gjort det även nu. Jag har aldrig varit en person som lämnat någon annan i sticket. Jag har alltid trott på en lösning. Men just nu funderar jag över hur jag skulle må om det var jag som någon gång tog steget att lämna min kärlek.
Slutsatsen är; det är omöjligt. För jag är inte sån.

Bägge gångerna har personen som lämnat mej gått runt i palatset och gråtit. Jag frågar mej varför? Varför gråter man när man av egen fri vilja tar sina pinaler och går? Vad är det som gör det? Jag vill så gärna veta.
Jag frågade Maria varför hon lipade. Jag tvingade henne inte att gå, jag berättade i stället att jag ville att hon skulle stanna och att jag älskade henne.
Varför lipar du?
Kanske kan det vara det dåliga samvetet som gör sej påmint, för bägge mina damer som lämnat mej hade tydligen en annan famn att gå till och omfamnas i.
Hur som helst så skulle jag vilja testa att vara på andra sidan en gång. Känna det dom känner. Förvisso skulle jag inte vilja såra någon så som jag själv blivit sårad, men jag skulle vilja lipa över ett val jag själv gjort. Det har inte hänt mej än.
Jag lipar för dom val andra gjort till mej. Tack typ.

Inte jag dock ;)

Jockarp.