underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 17 juni 2018

Ego....



Under en veckas tid har det varit extremt fokus på vem Leonora Vilhelmsson är. Vad jag känner, vad jag tycker och vad jag behöver i mitt liv.
Att sitta timtals och prata om dessa saker är något jag brukar älska, jag brukar lära mej saker under samtal. Men det var just det, jag hade inte någon motspelare, jag fick ingen respons jag fick inte tillbaka något om vad min mottagare tyckte eller kände när jag sa si eller så. Helt klart en ny situation, en lärorik situation.

Under gårdagen samtalade jag med två supermodiga kvinnor, i det läget var förståelsen enormt viktig för mej, jag ville verkligen att dom skulle förstå. Och dom förstod. Hjärtat var rent och jag var fjäderlätt när vi förenades i en kram.

Och så det där vemodet. När avsked ska ske, jag försöker göra det med glädje men i bland är det tokjobbigt. Jag har kommit människor väldigt nära under en superkort tid och vi har gjort en gemensamresa men med helt skilda känslor. Men det har förenat oss. Detta är en resa jag älskat att göra och en resa som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta.

Men det där egot. Efter närmare 60 mil i bilen mötte jag hon, hon den där speciella lilla tjejen som berikar mitt liv i det totala. Hon mötte mej vid grinden och där släppte mitt ego. I det ögonblicket fanns bara hon. Jag såg att hon hade gråt i sitt vackra lilla ansikte. Jag hade varit saknad och det syntes så tydligt. I den stunden stannade tiden och kvinnan Leonora försvann, i det ögonblicket var jag enbart mamman Leonora.
Det fanns inget ego, där fanns bara Mollie <3



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar