underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 16 februari 2018

Jag kan allt....

Hon kämpar på ;)


Hälsotillståndet är i kanonskick just nu vilket är det vanliga tillståndet på mej, det är väl det som gör det extra svårt när det inte riktigt är 100%. Men nu är jag tillbaka i fullgott skick alltså.
Jag tog en snabbtripp med kamphundarna medans myset välte i sej en pannkaka till frukost.
Vi gick som vanligt ut för att möta taxin, men nepp det kom ingen. 07:40 hade den fortfarande inte kommit och jag skulle vara på en utbildning klockan åtta och det tar mej 20 minuter att köra dit, tja den ekvationen såg ut att gå år pipsvängen.
Jag ringde taxin och fick besked om att en bil gått sönder men att dom skulle vara på plats inom tio minuter. Nej det funkar inte, in med myset i bilen och i väg till skolan. Jag kramade om henne sen gick hon och jag ringde upp en annan kursdeltagare och informerade om att jag blir något sen.
Full rulle på stereon och full rulle på hjulen, jag var vid gott mod, jag sjöng så rutorna höll på att blåsas ut. Jag älskar att köra bil, har jag berättat det? ;)

Utbildningen då, jo den gick ut på att använda fallskydd när man utför arbete på höjder över två meter. Att bli upphissad i en travers och försöka ta sej ner i en bit tillhör inte uppdrag som jag vanligtvis gör men ja nu har jag gjort det med. Med beröm godkänt.
Hem och ut på berget med byrackorna, jag satte mej på en stubbe och bara satt. Vissa dagar behöver jag det och det var en sån dag. Solen lekte med mina ögon, det var stark och den släppte inte min blick. Jag blundade och vände mitt huvud mot ljuset. Ja det är på gång nu, jag känner det. Jag älskar den känslan, känslan av vår.

Hem och ut i vedsvängen, jag ligger bra till nu och det är skönt, det känns som om jag fixat även denna vintern. Skönt.

Eftermiddagen bestod av uteaktivitet i form av skidåkning. Att leva med en sjuåring som tror sej kunna precis allt kan i bland vara väldigt nervpåfrestande. Mollie tror att hon kan allt och ibland vet jag inte vad jag ska säga eller göra, jag vill liksom inte ta bort tron i min dotter. Hon åkte repliften och det gick fint, problemet kom när hon skulle åka ner. Hon kopplade liksom inte själva grejen, men stursk som hon var skulle hon tvunget åka knappliften. Jaha det var bara för mamman att springa med upp i backen. Liften gick åter fint, men nerfärden var svajig. Som väl var hade jag min vän med mej och hon kom till undsättning med att hjälpa Mollie lite och även erbjuda en påse att andas i till mej ;)
Okej vi hade en hel fantastisk eftermiddag och kväll i backen, inget snack om den saken men visst något frustrerad var jag emellanåt.


Lite paus...

Jockarp.

1 kommentar:

  1. Det är väl underbart och viktigt att barnen har en stor tro till sig själva och sina förmågor. Att lyckas införliva lite ödmjukhet inför utmaningar är såklart också av vikt. Men tror ändå att det förstnämnda är viktigast ❤

    SvaraRadera