Hon hade mått illa med efter en skrivelse till hennes klassföreståndare om att hon skulle få möjlighet att lämna klassrummet för att går ut på skolgården och ta lite luft kunde hon hantera det. Hon hade inte behövt gå ut men bara vetskapen om det och att läraren bevisade för henne att dom tagit del av hennes strategi gjorde henne lugnare. Det kändes fint.
Jag hämtade upp henne och vi åkte vidare till vårdcentralen för att gå på samtal. Det blev ett behagligt samtal där vi pratade om vad som hänt om medicinen och om framtiden. Jag berättade om min oro inför dippen som förväntas om 2-3 veckor men Mollie var trygg i det vilket var bra.
Vi hämtade upp ett barn på stationen sen blev det en sväng till dollarstore innan vi åkte hem. Middagen lagades och åts med god aptit.
Jag fick ett Mail av Mollies svenskalärare med informationen om att hon rasslade till med ett B på de senaste provet. Mollie blev glad av informationen och jag blev ruskigt stolt. Wow säger jag bara. Att klara levererar så bra trots den förbannade ångesten som stör och förstör. Ja jag är imponerade.
Handbollsträning och hon var faktiskt med på hela träningen, hon hade mått bra sa hon och det är det viktigaste. Jag fick dock inte lämna hennes sida men vad gör väl det. Just nu behöver hon känna sej trygg.
Jag har även börjat packa så smått. Det är inte den bästa timingen att åka iväg just nu. Men jag tror att vi kommer fixa detta galant både Mollie och jag. Några dagar i från varandra kan kanske till och med vara gynnsamt. Och jag ska bara springa ett lopp sen är jag åter hemma igen och styr upp verksamheten ;)
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar