Venedig vad säger man?

Fredagen började tidigt och strulade till sej när vi kom till Kastrup. Vårt plan till Venedig var inställt. Efter många om och men lyckades vi komma med ett plan via Schweiz till Venedig. Skönt. Delmål ett klart. 

Lördag morgon tog vi båten och vidare bussen till expot. Nummerlapparna hämtades ut och nu närmade det sej.

Loppet kvar då va. Jo visst. Tidig uppstigning, lite Yoggi i magen sen tog vi båten. Vi hämtades upp med buss och åkte 35 km utanför Venedig. Starten gick 09:40 och vi var med. Tjoho. Min kropp var inte i bäst trim kände jag bums. Men jag hade egentligen inget problem med den, den var bara väldigt seg, benen kändes tunga. Men efter en mil kände jag att kroppen vaknade till. Så skönt att kunna njuta, 

Min grymma sambo levererade stort. Hon började känna av kroppen vid tre mil. Och ja, det är ungefär där som ett marathon börjar. Men vi tuggade på. Vi pratade lite ibland och ibland var vi tysta. Jag kände mej fortfarande i form men steget blev en aning kortare.

Det var nu vi började se förödelsen, skadade löpare, en del med kramper andra fick åka med ambulanserna. Ja man ska ha stor respekt för marathondistansen.

Vid 38 slog min kropp på bromsen, den ville inte mer så nu var det endast pannben som gällde. Vi fick stanna på en bro innan markusplatsen, jag kände illamåendet komma men med min kärleks arm smekandes på ryggen tog vi oss vidare. Det var fint att göra detta tillsammans. Kämpa ihop. Vi sprang in på markusplatsen och det var grymt mäktigt och så mycket folk. Ut igen och vidare över broarna. 14 stycken skulle besegras och det var tufft. Orken var slut, kroppen var slut och knoppen höll på att ta slut. Vi gick upp för ett par broar för att samla kraft så att vi skulle klara ta oss springandes in i mål till publikens jubel. Ja det var mäktigt att nå målet. Att få stanna och kramas en stund. Jag var sjukt imponerad av kvinnan som stod bredvid mej. Wow. Hon sprang sitt första marathon och som hon gjorde det….

Jag fick pausa i gräset en stund och även tömma magsäcken på dess innehåll innan vi kunde gå vidare mot hotellet.

Där vilade vi ett par timmar innan vi gick ut i den ljumma kvällen. En pizza med en massa ost slank ner, en kaffe på det sen var vi redo för att gå på en konsert, Vivaldis fyra årstiderna. Så himla mysigt att sitta och lyssna på ljuv musik, jag blundade och höll hennes hand i min. Ja vi var trötta men det var behagfullt.

Vi lämnade konserthuset en aning stela i benen. Vi tog oss upp och ner för broarna mot hotellet.

Jag stannade till vid en bro och började filma en gondols färd i mörkret. Det var vackert. När jag vände mej om mötte jag henne, på väg ner på knä.

Med frågan om jag vill fortsätta springa med henne genom livet bad hon om min hand. Ja ett frieri på en bro i Venedig kan vara bland det vackraste man får uppleva. Allt var så perfekt. Alltså wow vilken dag vi haft och att få avsluta den med en ring på fingret var liksom pricken på det där i:et.

Och ja jag är lycklig.

Venedig alltså, hon alltså.

Jockarp.