Jo då dagarna rullar på, vardag? ja kanske det är just det de är. Mollie var pigg på morgonen och det kändes fint att vinka henne hejdå. Hon lämnar dock fortfarande inte bilen fören hon ser resursen som ska möta upp henne. Ja det kryper lite i min kropp gällande det där. Men som Mollies terapeut säger, svåra saker tar tid. Jag försöker landa i det.
Jag var ute med Kennet en sväng på berget och fick meddelande om att Mollie inte gått in på lektionen. Fan jag äts av upp av detta.
Jag grejade lite hemma och fick ett nytt meddelande på eftermiddagen att hon haft en ganska bra dag men att dom löste gympatimmen med en promenad för hennes del. Möjligt att hon behövde hämtas tidigare. Jag körde in till skolan och väntade på henne. Hon såg glad ut när vi möttes. Hon berättade om dagen om att hon varit på matten, slöjden och då även medverkat på gympan. Ja det känns som det går lite framåt i alla fall just nu.
Vi körde till vårdcentralen för att gå på ännu ett samtal på första linjen. Det var lite segt i början men hon öppnade upp sej allt eftersom. Det var bra. Vi bestämde ytterligare tid.
Kanelbullens dag, det missar vi ju inte. Vi körde och köpte tolv bullar. Sen var det hem till middagslagandet. Maten var så gott som klar när dom andra kom hem. Vi satte oss till bords och samtalade om dagen. Det är en fin stund det där.
Jag och dom yngsta i familjen tog oss ett bad på altanen. Under tiden gjorde min kära sambo två pajer som ska avnjutas på hennes jobb. Ja fika är viktigt.
Upp ur badet och vi landade i soffan där intogs ljumma kanelbullar till programmet hela Sverige bakar. En okej avslutning på dagen minsann.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar