Tysthet……

Fredag eftermiddag och vi åkte till bup. Ett ställe där vi hoppades kunna få mer hjälp i vår väg tillbaka till ett mer normalt liv gällande måendet.

Vi satt i väntrummet och Mollie pratade om hajar, jag lyssnade och log. 

Läkaren kom och vi gick in i hennes rum. Under en timmes samtal sa min dotter ingenting. Det var som att trycka på en knapp. Hon grät lite ibland, nickade och skakade på huvudet men inte ett ord hon sa.

Överläkaren berättade att hon såg två alternativ, det ena var samtal men i samma andetag sa hon att den första tiden vi kunde få var om tre månader. Där tappade jag modet en aning. Det lät het sjukt i mina öron. 

Alternativ två vilket jag helst inte vill var medicin. Men när både läkaren och min dotter ser det som ett alternativ så får jag ta ett steg tillbaka. Så ja. Idag måndag börjar vi ett nytt kapitel på vår gemensam väg. Jag är oroligt inför denna vägen men just nu ser jag ingen annan. Jag måste lita på läkaren kompetensen.

Jag vet hur hårt Mollie kämpat under dessa månaderna och hon behöver lite vila, lite hjälp på vägen så är det. Men hur hon kommer må är oklart i detta nu.

När vi lämnade lokalen var det åter som att trycka på en knapp. Hon var tillbaka. Hon pratade med mej som om ingenting hänt. 

Efter besöket har vi sett till att vi haft en fin helg tillsammans. Vi har ätit god mat tillsamman, vi har haft besök av Tant N. Att få vara med människor man tycker om är så himla fint. Så avslappnat och skönt. 

Igår var vi på shoppingtur, tanken var att det skulle tas hål i öronen men Mollie ändrade sej i sista sekund. Helt okej för mej. Hon gör som hon vill. Det är inga livsavgörande beslut precis ;)

Det har bakats lussebullar och vi har avnjutit dom ihop med glögg. Tidigt för en som har och alltid har haft det lite motigt med allt som julen innefattar. Men det gick fint :)

Jockarp.