Nja det gick ju sådär. Första skoldagen med medicin slutade med ett samtal vid tio tiden om att min dotter mådde illa och behövde åka hem. Jag hämtade upp henne och hon såg okej ut, hon fick sitta kvar i bilen medan jag tog en sväng inom affären.
Hon analyserade sitt mående och det kändes bra. Hon sa att det kändes lättare på nåt sätt, som om hon faktiskt skulle kunna ta steget in i lektionssalen. Men att det där illamåendet kom och förstörde det. Men jag hörde på henne att hon hade förhoppningar på att allt skulle bli som vanligt igen. Att hon trodde på detta och det är ju bra. Tro kan nämligen försätta berg.
Vi satt på altanen en stund det var soligt men en aningen kyligt i vinden. Men det var fint att sitta där med min dotter. Vi pratade lite men sen satt vi tysta. Hon gick in och la sej och sov en stund på soffan, jag lät henne vila. Efter en stund väckte jag upp henne. Hon var pigg, tack för det. Vi tog en tur i svampskogen. Så mysigt att bara strosa omkring i sakta mak. Hon uppskattar det.
Det blev en kaosig eftermiddag när dom andra tre kom hem, det hade varit en tuff dag. Det förändrade kvällen en aning. Det blev bara jag och Mollie till träningen. Tanken var att jag skulle röra på mej samtidigt som hon var med sitt gäng. Men nä hon var orolig så jag stannade kvar. Hon var med tjugo minuter sen fick hon känningar i magen. Vi avvaktade en stund men det var inte mycket att göra mer än att köra hem.
Min kära sambo och jag tog en kvällspromenad, vi behövde uppdatera varandra efter dagen. Hur mådde vi och hur mådde vår familj. Det blev en fin tur, jag fick känslan av förståelse och kärlek. Det var vackert, och ja himlen hjälpte nog till till den vackerheten. Hela himlen var full av stjärnor.
Vi satt i soffan med alla barnen en stund, närheten och gemenskapen var viktig för oss allihopa efter en kanske lite väl tung dag.
Tidigt i säng men närheten bestod.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar