Host host...

Snörigt värre ja så är det här hemma.
Jag vaknade med en stel nacke, halsen kändes halvrolig och näsan sved. Pannan ömmade och tänderna spände, inte mycket som var redigt på mej igår inte.
Jag har hållt mej på benen ett bra tag nu så jag har faktiskt väntat på nåt bakslag, tror faktiskt inte att jag varit riktigt risig sen jag var höggravid och fick cambylobacter och råkade göra i brallan tre gånger på väg hem från berget.
Vad det gäller de här med sjukstuga så tycker jag att det är mycket märkligt att jag inte blivit dålig detta sista år, det sägs ju att när man inte mår så bra i hjärta och hjärna så är risken överhängande att skalet tar stryk och man drar på sej på de ena och andra allvarliga sjukan, men det har jag som väl var sluppit.

Myset har varit lite småhängig nu i en hel vecka hostat och snörats men som väl är har hon nog inte haft feber, hon har varit ganska pigg ändå. Vilket jag är väldigt glad över, hon är ju snart ett år den lilla damen och med tanke på hur mycket vi har varit ute och rört på oss bland alla möjliga smittohärder så ser jag detta som väldigt konstigt. Hon borde ju faktiskt blivit sjuk någon gång.

Men hur det än är så kan jag slå fast vid att man mår betydligt bättre när man är utomhus, så ja upp på berget bar det även igår när kroppen inte var i toppform.

Jag fick ett mail från en singel tjej från Uppsala häromdagen, ja hon var flata med klart.
Först skrev hon att hon gillade bloggen och fortsatte sen med lite frågor om hur det är att vara ensamstående mamma, att hon själv funderade över om hon skulle våga ta steget att försöka bli med barn som ensamstående.
Jag svarade henne med att det inte är så stora praktiska problem utan att just nu var det jobbigast att jag inte kunde dela all glädje alla underbara framsteg Mollie gör, jag skrev att jag kände en sorg över det.
Vidare förklarade jag att jag självklart blev trött på myset ibland men att jag då oftast tänkte på att det tog oss sex försök att få till den lilla damen.
Att hon varit så önskad, iallafall från mej från första stund.
Att vi faktiskt fick kämpa för att nå vårt mål, att man inte ska ta det för givet att bli gravid och få ett friskt barn.
Men visst är det svårt att ge någon råd i en så stor fråga, jag kunde helt enkelt bara berätta hur jag har det och hur jag känner.
Jag avslutade mailet med att barn är underbara :)

Vi skulle varit på den årliga poker turneringen igår, men eftersom myset och även mamman varit lite småhängiga så beslutade vi att vi skulle bli hemma, man vill ju faktiskt inte smitta ner en massa trevliga och oskyldiga människor.
Så eftermiddagen bestod istället av en spontan fika med lilla fröken blondin, mycket trevligt må jag säga, men jag tycker hon är lite svår läst, jag vet inte riktigt hur denna dam bäst bör angripas.
Hur som helst så gick det åter bra med Mollie, dom trivs i varandras sällskap :) Och det är jag väldigt glad för.

Soffhäng ;)

Jockarp.