underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 1 november 2011

Ett liv pågår....

Jag funderade ett tag på att klä mej som Salander dagen till äran, men efter moget övervägande med en vän så ändrade jag mej i sista stund ;)


Ja kära läsare, idag firar jag och min blogg ett liv pågår ett år ihop.
Det är idag ett år sen det första inlägget skrevs, det är visserligen inte förren den 18:e som allmänheten fick ta del av mitt liv.
De var då jag lämnade ut mitt liv, vad jag varit med om, mina högst personliga känslor och tanka.

Jag har funderat lite i banorna i att avveckla min blogg.
Tanken var att när jag var klar med min ex fru och jag hade berättat alla stolligheter, tokigheter som var för tokiga för att vara sanna men som faktiskt var min vardag.
När allt lagt sej och lugnat ner sej och jag inte hade mer som behövde komma ut, ingen frustration, inga kärlekens känslor ingen saknad, rädsla eller förtvivlan som jag behövde sätta ord på.
När jag blivit så stabil så chocken släppt greppet om mej och att jag handlade rationellt och förståndigt som den människa jag var innan detta känslomässiga övergrepp.
Då var min mening att min dagbok skulle stängas.
Jag är visserligen inte där än och med tanke på att jag skrivit dagbok i form av denna blogg nu ett helt år och saken inte är utagerat ännu så kan det ju dröja ett tag till innan tokfia lagt av med sina tokigheter.

De skulle ju kunna vara så att nu när boken tar överhand och jag skriver mycket där, att jag helt enkelt inte skulle tycka att bloggen fyller någon funktion. För hur det än må vara så har jag först och främst skrivit om mitt liv som pågår för min egen skull.
Jag har skrivit för att jag mått bra av det, jag har skrivit ärligt och öppet, skrivit så öppet som jag aldrig någonsin trott att jag skulle kunna göra.
Jag har delat med mig av mina innersta tankar, funderingar och inte minst av mina känslor.
Jag har visat en sårbarhet som jag aldrig trott jag skulle göra, jag har låtit andra människor ta del av min svaghet.
Jag har skrivit för att jag överhuvudtaget skulle överleva och på något märkligt sätt så har jag överlevt.
Jag vet inte om jag gjort rätt, men det känns rätt och då måste det väl vara rätt.

Nu är jag starkare tack vare många faktorer.
Tiden har gått.
Jag har min fina starka familj som stöttat mej i allt, även om dom säkert många gånger frågat sej varför jag gjort si eller så, så har dom stått stadigt och bara varit där och stöttat utan frågor utan att ställa krav och utan att döma mej.
Jag har många fina vänner som även dom stått där stadigt, vänner jag kunnat luta mej i mot, bolla tankar och funderingar och inte minst frågor, inga svar har jag fått men jag har fått lov att ställa frågor, om och om igen, älta älta och älta detta oförklarliga som hände för ett år sedan.

Jag har även blivit starkare av den här bloggen, så mycket människor som helt spontant klappar mej på axeln, en kram på stan, några vänliga ord, stöttande, tröstande, pushande.
Alla dom människor som spontant sagt till andra i min familj, sagt till mina föräldrar att dom läser om vad som hänt mej, människor som spontant säger att jag skriver bra och att det är förfärligt det som hänt.
Människor som jag inte känner som jag inte har en aning om att dom läser vad som pågår i mitt och Mollies liv.
Människor som inte jag känner men som idag känner mej på grund av min dagbok.
Jag har även blivit starkare av och det erkänner jag, jag har blivit starkare av vetskapen av att min ex fru blivit svagare.
Att hon tycker att det är jobbigt att sanningen kommer fram att det är så många som läser och följer mig fram i livet, i den svåraste delen av mitt liv.

Jag blir starkare av att veta att hon gör vad som helst för att tysta mej, för att stänga min blogg, än har hon inte lyckats´och som jag sagt innan så kommer den inte att stängas av hot och trakasserier utan ska denna blogg stängas är det för att den inte längre fyller någon funktion för mej.
Men som det är nu och med det antal läsare som följer mej varje dag så kan jag bara inte lägga ner. Jag känner att jag har skyldighet mot mina trogna läsare att fortsätta skriva.
Läsarna var här och stöttade mej när jag behövde de som mest och nu har jag blivit en del i mångas vardag.
Och ja, jag tycker om att vara det.
Att jag kanske kan inspirera någon, få någon att bli glad, arg, ledsen, få nån flata att fundera mer än en gång innan hon gifter sej och skaffar barn, vad som helst, men jag förgyller tydligen mångas dag.
Och jag har ju fortfarande många strängar på min lyra och det är mycket än som händer i det här som kallas livet.

Lite märkligt är det ändå och se tillbaka på allt som hänt under detta året.
Och lite märkligt är det väl allt att just idag är det dags för rättegången. Exakt ett år efter jag startade denna blogg så ska jag få träffa min ex fru igen.
Hon som under detta gångna år haft så många invändningar på mitt liv som pågår.


Passande tröja till myset på stora dagen ;)


Nu ska vi filma lite här hemma sen bär det vidare till
Erik Dahlbergsvägen 32 A
KARLSHAMN

Hoppas vi ses :)


Jockarp.

2 kommentarer:

  1. Håller tummarna för dig idag!!kram // Lollo

    SvaraRadera
  2. Är med dig i hjärtat o i tanken o hoppas allt går väl idag kram..Tant A

    SvaraRadera