Uppstigning och vändning av dygn. Den svarta dryckens första klunk fick mej att njuta av morgonen trots tröttheten. Jag hade glömt att fråga Mollie vid nattningen om vad hon ville ha till frukost, jag ville inte men jag fick väcka henne lite tidigare än vanligt. Hon ville ha snitzel. Jahaja.
Morgonbestyren checkades av och vi for till skolan, jag körde vidare efter att jag sagt dom viktiga orden, dom att jag älskar henne och att hon är bäst och att hon inte ska glömma det. Hon slängde iväg en puss med handen innan jag såg henne försvinna in i sin vardag.
Möten en hel hög stod på min agenda, mellan dom var det lite annat datorjobb. Jag kände mej inspärrad, inlåst och på nåt sätt förlorad. Mm. Jag var lite tilltufsad och låg.
Jag behövde kärlek, luft och rörelse. När Mollie var på handboll tog jag en promenad med Mr K i stan. Det var mörkt på kyrkogården och jag tror att jag hade kunnat blivit rädd om jag hade varit i ett annat mode. Men jag var inte rädd, jag kände mej levandes. Hemskt ändå att jag ska gå bland döden för att känna livet.
Jag fortsatte min vandring på kyrkogården och åter igen slog det mej att jag inte ska ta livet så allvarligt, en dag hamnar jag nämligen ändå på ett sånt ställe. Jag blir en historia ett litet tag för att sen för alltid försvinna och glömmas bort. Det var en obehaglig känslan men ändå så nödvändigt. Jag måste lära mej att rycka på axlarna åt vissa saker. Men jag har en plan och det är vackert när man får insikter.
När Mollie kom utspringandes från handbollshallen så log jag åt min tanke. Tanken om att där kommer det absolut finaste och viktigaste i mitt liv. Hon öppnade bildörren och sa: - Hej mamma.
Mm tänk det ändå va, jag är mamma.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar