Eh jag ombestämmde mej, jag gör väl som jag vill. Ja jag gör väl precis som jag vill. Jag är ju vuxen och vaccinerad. Jag måste ju undersöka, måste se, höra och känna. Ett nej öppnar inga dörrar. Bla bla bla……
Ja ibland har jag samtal med mej själv, detta samtal utspelade sej igår efter att jag vaknat upp med ångest efter allt för få timmars sömn efter Nattjänstgöring.
Jag kramade min dotter länge, jag hade hennes huvud i min famn, hon låg och pratade med mej och jag pillade henne i håret och smekte hennes ansikte försiktigt. Jag stannade vid ett ärr efter en vattkoppa. Jag log över vår historia. Hon och jag.
Kennet flög runt och ville ha vår uppmärksamhet. Vi nochade honom och han parkerade sej även han i mitt knä. Min familj. Så vacker.
Det klumpade sej i halsen och det brände bakom ögonlocken. Tacksamt och sorgset i en salig blandning. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det var inte den tavlan jag målat.
Nä men det var den tavlan det blev och den var bedårade.
Jag önskar så att alla i hela världen kunnat se oss ovanifrån där jag satt i soffan med min dotters huvud i min famn. Tillsammans och på nåt sätt ensamt. Starkt och samtidigt så fruktansvärt sårbart och skört.
Men samtalet då? Ja samtalet med mej själv utspelade sej efter att jag fått förfrågan om jag ville dricka kaffe och exponeras för världens godaste kaka med en tjej.
Alltså jag älskar kvinnor. Speciellt vackra, kloka, roliga kvinnor. Jag har en känsla av att kaffe och kaka tjejen just är det.
Och ja, tro det eller ej men på fredag får jag reda på just det ;) dejt dags.
Nu vet jag sen gammalt att historien påverkar mej och även kvinnan jag ska möta. Men i detta nu är hon oförstörd för mej och jag är detsamma för henne. Utgångsläget är alltså gynnsam. Vi börjar på 0-0. Helt rättvist.
Om jag är rädd. Nej faktiskt inte. Det kan beror på att en killkompis tog ett seriöst snack med mej härom dagen. Han upplyste mej om några saker.
Bland annat var det när jag trotsig som en fyraåring sa att jag inte ska dejta, inte träffa någon och absolut inte utsätta mej för frestelsen med att möta en potential ny kvinna. Han sa till mej.
- Leonora för helvete. Du är bara 46 år gammal. Har du tänkt att du ska leva ensam i 40 år? Han tillade idiot. Och ja. Han hade rätt.
Jag tittade tillbaka några år. Jag har egentligen bara haft tre riktiga relationer i mitt liv och alla har ju påverkat mej. Första gången jag var kär var för 18 år sen. Hon bröt ner hela muren jag hade runt mej, jag saknade motståndskraft, Jag var så förälskad, kär och jag upplevde kärlek för först gången,
Några år senare krossades mitt hjärta så brutalt att jag aldrig trodde det skulle läka. Men jag hade fel. Jag inledde en relation med en kvinna som jag lärde känna som vän. Jag var övertygade om att vår relation skulle vara för evigt. Hon och jag tillsammans sida vid sida till döden skulle skilja oss åt. Något annat än döden kom i mellan och det var ju bra om man tittade på alternativet.
Jag slickade mina sår och upp i sadeln igen. Några romanser senare träffade jag vad jag trodde åter var rätt. I tre år var hon vid min sida. Vi utvecklades, upplevde och älskade. Jag trodde på oss. Hon gjorde det inte. Dumpad på ett tåg med orden om att vi var för olika, hade olika drömmar och mål fick jag åter slicka besvikelsens sår.
Men i sadeln igen och jag hade modet att dejta en rysligt grann kvinna. Ja hon var så sjukt snygg, för snygg för mej kanske ;) våra liv gick inte att delas så att se faktum i vitögat och ta beslutet att sluta ses kändes tillslut som det enda rätta. Det där är 18 år bakåt och han hade rätt min kompis. 40 år framåt ensam är en väldigt lång tid.
Jag har god tid på mej framåt att träffa henne, hon fröken rätt. Men då måste jag våga.
Och ja, nog vågar jag alltid ;)
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar