Fri uppstigning...

Overallbeklädda damer ;)

Vardag och vem har sagt att den ska vara tråkig.
Inte vi på Månsagården i allafall, nepp vi tog på oss overallerna och drog till skogs med fyrhjulingen, snön den flög runt oss och Mollie skrattade högljut.
Vi stötte på ett rådjur som vi sätter diagnosen sjukt på, jag vet inte vad felet är men något är det, det har nämligen hängt runt husknuten här hemma vid borgen. Det är alldeles ruffsigt på ryggen och verkar förvirrat. Nu var det en bit upp i skogen men verkade lika konstigt.
En skabbräv fick vi på kornet, det är inte en trevlig syn precis. De sorgliga är att det är så många djur som måste lida innan dom tillslut lämnar in. Usch. Jag gillar det inte, inte ens tanken på det.
Mollie begrep ju inte att räven var sjuk så hon babblade på om räv hit och räv dit. Det var stort för henne.

Tumstock kan vara bra att ha ;)

Middagsluren och sen var det dags för frissan.
Världens mest allvarliga mys var det som satt som en liten pinne på frisörstolen, inte en min hon rörde. Hon såg så stor och mogen ut.
Även jag fick ta ett tag på dom slitna topparna, det kändes dags nu, jag kör med fem månaders intervaller vad det gäller håret.
Vi hade köpt med oss semlor så efter klippningen var det kaffestund. Myset skulle också ha en skvätt kaffe. Stora tjejen blir allt större för varje dag som går.

Soligt i city ;)

Jag tog en löparrunda på 12 km, det var en behaglig tur som gick från Jockarp och in till Sölvesborg. Jag svängde ner mot slottet och vidare ut på den nya gång och cykelbron som det nu har lagts ner en och annan tusing på. Den var en fin bro och naturen och omgivningen var vacker. Isen låg över hela viken, ja även på bron då så klart. Slirigt och halt på vissa delar.
En trist väg hem, raksträcka och inget att titta på. Jag roade mej med att lyssna på musik och att le. Jag var nära den känslan som jag hade häromdagen, men jag kom inte riktigt lika djupt som då.
Nollpunkten. Då när man inte tänker på någonting, den är underbar och jag skulle gärna komma till den känslan lite oftare. Totalt utrensad i hjärnan.
En annan känsla är ju den när man är fjäderlätt efter över milen i benen anledningen till det har ja nog kommit underfund med.
Glykogenet kolhydraterna i musklerna börjar användas efter cirka en timmes löpning. Alltså om man ska springa fem km behöver man inte tanka extra kolhydrater de ger ingen effekt alls, men det gör det då alltså vid längre löpning.
Nu är det nog inte så att dom sparas tills man sprungit en timme och sen börjar reservaggregatet att gå, men det känns så. det är tungt de första km sen blir det lättare.
Jag funderade över det här och slogs av tankarna på hur det var när jag tog dykarcertifikat. Vi gjorde fri uppstigning från 18 meter, den känslan var helt sjuk. Vi började på 18 meter och skulle ta oss upp till ytan endast med utandning, ju längre upp jag kom på min stigning ju mer luft i lungorna fick jag.
Helt otrolig känsla, det är ju inte så svårt att begripa det teoretiskt att luften expanderar på vägen upp när trycket förändras men att uppleva det är en helt annan sak.
Konstigt att jag tänkte på det men det var väl känslan av att kraften i benen och lungorna kommer till mej så märkbart efter en mils löpning, vad vet jag. Skönt är det iallfall, kanske att jag ska nöja mej med det ;)

Sockersött ;)

Jockarp.