Spåkulan…..

Så mycket vackerhet i samma bild.

Okej nog kände jag av smärta i foten alltid. Det tänkta löppasset ställdes in, istället blev det en promenad på berget.

Mollie väcktes upp från dom döda halv tio och hon var verkligen helt slut. Jag fixade frukosten till henne och jag packade min väska.

Det var dags för Kennet och mej att ta oss till västkusten igen. Dejt sju. Jag kände att det skavde något, men jag visste inte anledningen men det önskade jag få reda på.

Även denna gången bjöds det på kaffe när jag kom vilket var vänligt. Ett fint välkomnande men något var annorlunda. Det kändes. Något jag inte förstod. Något jag inte visste.

Men hon tog mej till vackra platser. Vi åkte ut på öarna och hoppade på klipporna. Jag uppskattade det väldigt. Och innan vi hittade ett supermysigt mathak där jag valde en fisksoppa som smakade magiskt kom en del av skavet fram. 

Är det något jag lärt mej uppskatta genom livet så är det ärlighet. Även om det svider. Men ärlighet fick jag.

Vissa saker kan jag inte påverka, vissa kan jag. Men tiden är absolut inget jag kan påverka och jag kan inte heller påverka andra människors fattade beslut. Och här kände jag att jag inte kunde påverka min egen situation.

Kvällen blev varm och den var väldigt kärleksfull. Vilket jag gladde mej åt.

Natten blev som vanligt ömsom sömn ömsom sömnlöst. Kennet skulle ut på stan runt halv sex snåret på morgonen så det var bara att ge sej ut i den kyliga morgonen.

När jag kröp tillbaka under täcket konstaterade jag leende att vart jag än tittade och vart jag än kände så var det så vackert.

Halva hennes ansikte doldes i kudden men den andra halvan låg naken mot mej. Jag lät mina fingrar nudda varje millimeter av hennes hud. 

Mina fingrar flätade jag försiktigt in i hennes blonda hår och jag masserad lätt hennes hårbotten. Mina läppar mötte hennes och där låg jag och kände varje andetag hon tog. Hennes varma andetag som träffade min överläpp. Jag fylldes av en sån kärlek som jag inte kan förklara. Att bara ligga där och känna in allt som hände i min kropp, det var magiskt.

Hon snarkade till och jag log. Det var mysigt om än lite högljutt ;)

En tanke flög förbi och jag fångade den. Om det är sista gången jag har henne i min famn så har jag haft fantastiska dygn, timmar, minutrar och sekundrar med henne. Och där någonstans kanske man ska nöja sej. 

Jag behöver inte se i spåkulan hela tiden. Det är så lätt att man fokuserar på det som hänt innan i livet, det är så lätt att man fokusera på det som man tror ska hända. Men just där och då fokuserade jag bara på det som hände exakt just då. Jag blev glad av det. Jag önskar så att jag kunde hitta den känslan oftare i livet. Och ja kanske är det bara en träningsak.

Jag konstaterade också att det är en makalöst speciell och vacker kvinna. 

Som har tvingats gå igenom tuffa saker i livet, så tuffa att jag inte ens kan föreställa mej det även om jag så försöker i resten av mitt liv. Jag tänkt på hur galet det är att hon kan se så oberörd ut efter allt det. Hon är nog galet stark.

Ja men det är väl så att livet prövar oss olika.

Jockarp.