Vi började vårt gemensamma liv lite knackigt. Jag var inne i min största sorg nånsin och en livskris som jag inte visste om jag skulle klara av att komma ur. Eller ens överleva. Livet var helt nattsvart och jag minns morgonen på BB när tant N la sej som den stora skeden bakom mej i en sjukhussäng och höll om mej. Allt för att försöka få mej trygg inför den kommande kraftansträngning. Jag var i väldigt dåligt skick. Skinn och ben och en stor mage som ett stressat litet barn låg i. På grund av det satte man igång förlossningen.
Lite i sju på kvällen kom hon ut i den stora världen och det viktigaste i mitt liv har sen dess varit att skydda henne och förbereda henne för vuxenlivet. Och det skulle helst ske utan att jag själv helt skulle sluta leva.
Ibland har jag fått kämpa, tidiga morna, sena kvällar, vakna nätter. Oro över hur allt ska gå, orolig att något ska hända henne. Orolig över att något ska hända mej som skulle påverka min dotter.
Dåligt samvete för att inte räcka till att inte vara en bra mamma och förebild.
Jag har varit ledsen många gånger för att jag varit ensam med henne. Ensam och ingen att dela hennes framsteg, glädje och även ledsamheter med. Men Mollie visar gång efter annan att hon är nöjd med vår familjekonstellation, att hon även säger det till mej nu gör att jag försöker släppa min egen sorg över att inte ha någon att dela det med. Hon är nöjd med vår lilla familj. Väldigt nöjd.
Men ja oftast har jag haft ett fantastiskt liv med henne. Där vi i samråd och samförstånd lyssnat på varandras behov och där vi försökt att tillgodose måendet. Vi är så sjukt grymma i hop och varje år som går blir jag stoltare och stoltare över både henne och mej själv. Att vi liksom fixar det. Att vi finner en väg där vi båda mår bra. Jag bli även lugnare och lugnare för varje år, för om något mot all förmodan skulle hända mej så vet jag att hon kommer minnas mej och att hon faktiskt kommer klara sej galant med lite stöttning. Hon är en klok ung dam vilket gör mej trygg.
Jag väckte henne med skönsången, ballonger, tomtebloss, flaggor och ett ljus. Hon blåste ut det som sej bör. Hon öppnade sina presenter och hon blev så lycklig. Hon är så otrolig tacksam så jag höll på att börja lipa när jag såg hennes glädje. Hon gläder mej med sin glädje. Vilken tjej.
Dagen fortlöpte sen med skola för unga fröken och jobb för mej. Jag hämtade upp henne efter plugget och hon fick 20 minuter med Pete, pianoläraren. Sen lift hem. Jag bytte däck på bilen och hämtade upp sushi till födelsedagsbarnet.
Tårta? ja men självklart. Efter sushin tog vi en bit. Jag blev så sjukt mätt. Men det var bra att ladda med full mage innan symaskinen skulle testas. Herregud vad det tjorvade sej innan vi fick styrsel på grejerna.
Hon skulle sy en isbjörn så en av mina filtar fick stryka på foten bums. Men vad gör väl det?
Hon sydde och jag tog ett bad innan läggdags.
När jag släckt för kvällen plingade det till i min telefon. En fråga från min dotter med är du vaken?
Ja svarade ja. Jag hörde henne på Övervåningen och ner kom hon i raketfart. Hon var klar med sin isbjörn. Herregud vilken fart det var på den symaskinen ;)
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar